Hugos Scotland Adventure!!

När Hugos matte jobbade på Potburn var Hugo en av de 
få hundar som fick vara med i fållorna. Hundarna som hjälper 
till i  fållorna måste vara modiga, starka och ffa lugna. 
Hugos jobb var att driva flocken in i rännan där lammen
 sorterades ifrån tackorna. Tackorna avmaskades 
och lammen avmaskades, kuperades, kastrerades och märktes.

Bobby (Karen håller i lammet) märker lammen med blå färg. 
Placeringen av färgen på lammet visar om det är ett 
tack eller bagglamm. Baggarna fick sina märken mitt 
på ryggen, lite åt höger över ryggraden. De små tackorna 
hade sina märken bak på övre delen av högerlåren.

Inte bara hundarna studerade banan i Lowgill. Jonas, 
Derek Scrimgeour och Jim Cropper kollade åxå läget där!

Vårt "mobil-home" i Ettrick Valley!!

Hugo på Royal Highland Show i Edinburgh.


Kusin Cap i "våran" träningshage på Potburn.

De tre kullsyskonen på samma bild!
Sir Hugo, Eira och Mac. Alla hade lika svårt att ligga kvar!

Ceri och Bwlch Hemp.

Beryl och smågrabbarna! De två hanarna från allra sista 
kullen med Hemp och Fan.

Med hem till Sverige följde Stefan Engströms lilla bruna
Chip, e.Johnny Wilson´s Rob u. Peggy.

Små berättelser från Skottland kan du hitta på Hugos sida,
klicka på bilden av Chip å Hugge så kommer du dit!

Hugo och matte på väg..
en liten berättelse som kommer i många delar från Hugos matte.

Torsdagen den 8 juni startade vi tidigt ifrån Trelleborg. Bilen var redan sen dagen innan packad och klar. In i det sista hade vi fått stressa med de nödvändiga dokument som skulle medfölja hundarna under resan till GB. Vi fick åka och få ett dokument hos distriktsveterinären i Sjöbo, detta dokument var ett intyg som garanterade att hundarna var chippade, vaccinerade och blodtestade, i nämnd ordning, och detta intyg fick endast skrivas ut av en veterinär som var i besittning av en rund stämpel.. distrikts och läns veterinärer alltså. Vi hade varit hos vår vanliga veterinär kvällen innan och fått dem avmaskade m. Drontal Comp Vet. och behandlade mot fästingar, loppor och löss med Exspot Vet. Så det hade varit lite pysslande innan avresan!

Vi hade beslutat att eftersom Jonas och jag behövde varsin bil i GB skulle vi åka billigaste vägarna dit. Detta innebar att jag tog hundarna och begav mig till Calais i norra Frankrike för att landa i Dover, medan Jonas begav sig norrut mot Göteborg för vidare resa med Scandinavian Seaways till Newcastle.
Båtresorna var mkt dyra. Min biljett Helsingborg-Helsingör, Rödeby-Puttgarten och Calais-Dover tillsammans med fyra hundar gick på ca 3500 kr. Resan för ensamma Jonas och hans bil över Nordsjön gick på 1425 kr.

Alla båtturer och däremellan liggande biltransporter gick mkt bra. Vädret var hyggligt, och det enda som lite störde friden var att jag några dgr innan avresan hade blivit fästingbiten och därmed hade vissa svårigheter med att sitta bekvämt, det blev mao en del pauser under nedfärden.. Under rastningarna i Holland och Belgien träffade hundarna på en uppsjö av småkryp. Speciellt Valle och Hugo var lovligt byte, på dem plockade jag både fästingar och spindlar efter varje liten promenad.
Till sist tog vi så nattvila och slog läger strax utanför Franska gränsen i Belgien. Nizzan bilen erbjuder hyggligt med plats för övernattning, vi sov alldeles utmärkt alla fem, och på morgonen kom en snäll tant och erbjud mig en flaska multivitamindricka - hon bodde precis bredvid där vi sovit och förutom drickan lånade hon ut toalett och bryggde kanongott kaffe, vilket uppskattades kan jag berätta!

När vi körde in på färjeterminalen i Calais kändes det lite i maggropen. "Skulle tullarna hitta ngt fel, på våra dokument, eller skulle vi få grön biljett över kanalen?". Vi var dock inte ensamma på färjan. En parant kvinna berättade att hon var EU-anställd, bodde i GB men arbetade i Bryssel. Åkte hem varenda helg, men hade aldrig kunnat ta med sin katt till Kontinenten, pga de tidigare så hårda karantänsbestämmelserna. From mars i år hade nu katten ett eget pass och pendlade med matte mellan jobb och hemland.
Under veckan vi reste över reste fö 226 andra katter och hundar över kanalen. Och det blir bara vanligare och vanligare berättade tullaren som noga kollade mina dokument.
Eftersom jag själv chippat våra hundar medförde jag egen avläsare för att inga konstigheter skulle uppstå vid kontrollen av chippen. Men allting flöt faktiskt på ganska "smooth", och efter 25 minuter var fyra hundar kollade och hade fått "green card" för införsel till GB!
Vilken känsla! Äntligen var vi på väg kändes det som!

Under vår resa från Dover till Skottland passade vi på att snabb-besöka Familjen Jones i Norra Wales (Hugos uppfödare). Ett paket av modell GIANT hade följt med från Sverige, innehållande tunga, gedigna porslinsföremål. Detta paket levererade jag mitt i natten på Bwlch Isaf, till stor glädje givetvis, men jag fick vänta till dagen efter för att få det bekräftat, klockan 12 på natten ligger hela Bwlch Isaf och sover.. inte ens hundarna är vakna vid den tiden!

Sen blev det köra av! Det var tävling på G i Lowgill, Lancashire. Jonas och jag hade hela tiden telefonkontakt, och nu meddelade han att han och Derek befann sig på en tävling rätt nära Lowgill, och kunde jag vara snäll och snabba på dit med hans hundar - han ville tävla!
Så det var bara att snabba på norrut, och köpa ett ex av Farmers Guardian så att man hittade till tävlingsplatsen, och sen att trixa sig fram längs med mkt små småvägar och till sist hitta tävlingsplatsen som låg uppe på en kulle.
En inte alldeles för stor bana, men med totalt galna swaledale-får som kom ut i grupper om tre och som verkade mer vilda än tama..
Vi snackade samman oss lite och kom överens om att iaf göra ett försök.
Hugo som inte sett får på ett bra tag var alldeles tokig och kändes som en galen tjur när jag skickade honom i hämtet, otroligt nog gick han ut och gjorde en kanonhämtning där inte många poäng gick att plocka i varken utgång eller upptag. När sen fåren började närma sig mig blev de totalt tokiga och bröt bakåt. Där var Hugo inte riktigt med och han fick snabbt lära sig att swales inte har samma rörelsemönster som svenska pälstackor,,, swales visar en sak och gör en annan sak.. Efter mkt om och men fick vi till sist börjat vår fråndrivning, men efter att missat crossgates gick vi av banan. Jonas hade inte mkt mer tur med sina flockar. Valles flock bestämde sig dessutom för att de var livrädda för honom, och de gjorde allt för att undvika honom, ibland på vissa tävlingar fick hundarna faktiskt slita halvt ihjäl sig på den här typen av får.
Smarta killarna anmälde inte in förrän precis innan anmälningstiden gick ut - med resultat att fåren då kördes för andra gången och oftast gick att resonera med.
Det kostade två pund att starta, och eftersom jag åxå anmälde till noviceklassen kostade det ytterligare ett pund för mig.
Hämtet var ca 200 meter, och banan innehöll förutom hämt, triangeldrivning och fålla in. Innan klockan 19.00 hade 115 hundar varit inbokade till tävlingen.
Fredagen därpå kunde vi läsa i tidningen att Alan Heaton vunnit tävlingen på 94/100.

Det bästa sättet att som "utböling" få veta vad som är på G är att på fredagarna inhandla ett ex av veckotidningarna Scottish Farmer och Farmers Guardian. Där står de flesta tävlingar som det går att anmäla till med "Entry on field". Det anmälningsförfarandet är just som det låter! Du åker till tävlingen mellan en viss tid och anmäler in, tiderna för anmälan står alltid utsatta i tidningen, och sedan är det bara till att med fjärilar i magen invänta sin start!
Om tävlingarna istället är "Pre-entry" betyder det bara att du måste ha skickat in anmälan innan ett visst datum.
I de här utmärkta tidningarna finns det även vägbeskrivningar till tävlingarna, men var utrustad med en mkt bra vägkarta där alla de mindre vägarna är med, om du vill vara säker på att hitta!

Nåväl, efter den här första tävlingen flöt allt på i rask takt! Dagen efter Lowgill var det till att stiga upp i ottan på Lonscale, dit vi skyndsamt kört för vi kände ju att hundarna behövde slipas till en aning, och bege oss till Northallerton.
Detta var en ganska stor bana. Relativt långt hämt och en huge drivning, och vilda swales.. som helt plötsligt innan det var Hugges och min tur svängde om och började bli tjuriga i hämtet. Vilket förstås var bra, för då visade Hugo sin klass och gjorde ett hämt som fick hans matte att bli stum, vad var där att säga om det! Domaren, Alan Bainbridge, hade inte ett enda poäng av på Hugges hämt, och hade bara fortsättningen varit lika bra så... Men nej - Hugo strular och matte strular och vi missar tvärsgrindarna igen, och matte går av. Mr Bainbridge säger till Jonas (som startar med Valle som nummer 64, direkt efter Hugo) att Hugge kommer till att bli farlig när han väl stannar kvar på banan, Maurice Collin som stått utanför och nyfiket spanat in Hugge säger "I wish that dog was mine"..
Fortsättningen blir inte heller så dum . Jonas och jag kör norrut, och landar framåt kvällen hemma hos Bobby och Sheila Dalziel, och i Ettrick Valley där känner jag mig verkligen som hemma!

Först en beskrivning av Ettrick Valley.
I södra Skottland, ca en halv timmes bilfärd ifrån all ära och redlighet (Selkirk och Hawick) ligger en av de vackraste platser Hugo och hans matte besökt. Dalen, som är ca 10 miles lång,  slingrar sig fram mellan kullar med namn som Law Knies, The Pike, Bell Craig och Mossbrae Height och är till största delen bete åt får, kor och hästar. Bobby och Sheilas Potburn är den sista utposten innan vandringsleden "Southern Upland Way" tar vid och allmänna vägar upphör.
Mängden får som finns i Ettrick Valley är enorm! Det vimlar av blackiesar och cheviots på kullarna. Nära Tushielaw, ungeför i mitten av dalen, går det magnifika clydesdale hästar på bete. Dessa hästar är mkt speciellt tecknade och de är färgglada prickar i gröna beteshagar.
Vissa av kullarna har hårt angripits av ett litet skadedjur som kallas "caterpillar". Dessa djur har gått fram som röta, och där de varit lyser kullarna gula som efter präriebrand. På andra kullar skimrar det i rosa av ljung, men förstås är flesta kullarna  smaragdgröna trots att betet på dem är relativt magert.

Bobby och Sheila shepherdar innersta delen, slutet, av Ettrick Valley. På Potburn tränade vi så äntligen i bergen! Hugos matte hade sett fram emot att få jobba lite däröver åxå, och förstås blev hon bönhörd. Det var hög tid att "göra vid" alla lammen, och det var en kul erfarenhet!
Eftersom det fanns alldeles för många lamm för att alla skulle få plats i shedsen samtidigt hämtades tackor och lamm ner ifrån betena i grupper. Sedan drevs de in i sorteringsfållor, där lamm och tackor skiljdes av på ett lätthanterligt sätt. Tackorna avmaskades sedan och lammen gick igenom en procedur med avmaskning, kastrering, märkning och kupering.
Hugo stortrivdes!
Äntligen fick han göra vad han helst av allt vill! Det fanns så mkt jobb att tom Hugo blev nöjd och somnade snarkande om kvällarna!
Driva in flockar i fållorna, hålla lamm, driva flockar, samla på bergen. Arbetsuppgifterna varierade, och Hugo växte med dem.

Det allra roligaste jobb-minnet matte har ifrån Skottlandsäventyret är när Cap, Jack, Hugo arbetade tillsammans med att tömma ett av bergen.
Vi körde med quad-biken (fyrhjulad motorcykel med enorm kapacitet för att klara av bergs-shepherding!) upp till toppen, släppte av hundarna, de sökte sig nedåt, drev fåren framför sig, och Bobby och jag stod tysta och iakttog dem. De hade alla tre olika arbetssätt. Cap och Jack hade varit på bergen hela sitt liv, för Hugo var det första gången, skulle han få sitt certifikat som "hill-dog" eller??
 Faktiskt tvivlade jag på att Hugo skulle fatta vad det handlade om! Många sträckor var han utom synhåll för mig, och fick jobba efter eget huvud, och många var lammen och tackorna som försökte gömma sig i skrevor och ormbunkar för att slippa följa med.
Men, nejdå, han höll sig så fint bakom flocken och drev dem i lugnt tempo (med järnhand!) ner mot Potburn. Cap täckte sidorna och arbetade på ett sätt jag aldrig sett en hund göra förr. Cap kunde hitta får uppe i skogen, ungefär som ett sökslag, och komma med dem trots att det var tackor som verkligen INTE ville ner till gården. Jack höll ena flanken och han är en hund som verkligen kan röra på benen! Ibland skickade Bobby tillbaka honom på får vi såg 600 - 700 m tillbaka, inga problem där inte, Jack kunde "go back beatifully" och han var snabb som en vinthund.
Hugo fick åxå en chans att gå ut långt, 900 meter bort står en större flock blackiesar på en sluttning. Bobby säger till matte att se till att Hugo ser fåren och att sen skicka honom. Inga problem, förutom att när Hugo tagit upp fåren säger Bobby att matte ska vinkla Hugo och driva fåren rakt åt vänster så att de börjar söka sig nerför sluttningen... OK, konstigt nog så lyssnar Hugo och gör vad matte vill... Ibland fattar man ingenting, hemma lyssnar han inte i närarbete ens.. Märkligt!
Detta berg fick åxå ett namn av Bobby, Mount Hugo..

När man samlade ihop fåren från bergen gjorde man hela tiden så, åkte upp på berget och samlade ihop fåren neråt. Det var liksom bara att sätta fåren i rörelse neråt och sen bara puttade man på. 

Ytterligare fem tävlingar hann vi med under vår vistelse i UK. Hugo hade på de flesta mkt bra hämtningar, och på tävlingarna i Skottland, där fåren var bättre och banorna större placerade vi oss en gång tvåa, och höll på att vinna den allra sista! Fram till delningen var vi i ledningen, men sen kluddade matte till det som vanligt, och vi blev passerade av Michael Davidson.
På tävlingen där vi var tvåor (Oxton) vann Bobby och Jack open klassen. Oxton-tävlingen hölls på ett stort fält, och där var fyra små snabba blackie hoggs i varje flock. Liksom i S:t Boswells så var det ungefär 80 startande hundar.
I novice klassen var det 13 starter i Oxton, men bara 5 i S:t Boswells.
På dessa skotska tävlingar var det ungefär samma herdar som deltog i båda. Vallhundstävlingar är med all tydlighet som en "bug". Blir du smittad finns det stor chans att du aldrig blir frisk igen!

Under vårt besök i Wales, på Bwlch Isaf, gården där Hugo är född, blev det åxå jobb. Tackor skulle märkas, tänderna kollas och sen skulle lammen avvänjas och stanna kvar hemma på gården, medans tackorna drevs upp i bergen.
Hugo han var med överallt. Träningen i Skottland hade gjort honom gott, han var så arbetsför att matte fick problem. Ceris pappa Glyn hade en miljon tips om hur det skulle kunna bli hund av Hugo. Vi fick ge oss ut på promenad och flytta maffiga welsh mountain baggar med snirklande horn och snabba fötter. Och utanför fårhuset vid rännorna var det Hugo som drev på och senare samlade ihop alla tackorna.
SÅ kul vi hade! Sen var vi ute med motorcykeln och förgäves sökte vi hitta vit ljung på kullarna bakom Bwlch Isaf. Ceri sade att vit ljung betydde tur, så "mission: find white heather" fick det bli. Tyvärr visste ingen av oss att den blommar mkt senare än den rosa, kul hade vi iaf när vi letade och letade,, och letade!

En sammanfattning av att tävla i UK:

Det råder en jovialisk och småmysig stämning runt tävlingsbanorna. Var beredd på att många vill veta allt om dig och din hund!
Om du misslyckas och inget fungerar när du är inne - LUGN!! Detta händer ALLA ngn gång! Bara ta fåren av banan lugnt och stilla, och ha inställningen "det är en ny tävling imorgon"!
Var ödmjuk inför den enorma kunskap om får och hundar du träffar på däröver, och ha öron och ögon öppna, det bästa tipset du får kanske flyger som ett löv för vinden förbi dig annars.
Glöm INTE paraply, gummistövlar och regnkläder... Bara som ett gott råd på vägen!
Banorna är oftast OK. Var beredd på att det förekommer banor med diken och murar lite här och var. Bra om din hund har en viss lydnad alltså..
Drivningarna är lite längre än i Sverige, delningarna har de ibland på sista fåret på huvudet och fållan är ofta utslagsgivande, eftersom många får är rätt hårdnackade och nästan omöjliga att få in.
Det handlar om pengar och pokaler. I nämnd ordning. Förstapriset är ofta fyrtio - hundra pund, och många av pokalerna är vandringspriser. Det finns olika klasser som ibland, och ibland inte finns på tävlingarna.
Local: Tävlande ifrån grannskapet.
Novice: Olika regler för olika delar av UK gäller för denna klass. Där jag var i Skottland gällde att hund OCH förare inte skulle få ha tagit pris i open för att få tävla i novice klassen.
Där jag var i Norra England innebar novice att hunden inte skulle ha tagit pris i open för att få vara med oavsett hur meriterad handlern var.
Shepherds: De som var anställda fåraherdar.
Farmers: De bönder som var sina egna.
Och alla tävlade vi förstås på samma bana!
Anmälningsavgifterna är oftast mellan 2 - 3 pund.
Har du tur kan du under en dag hinna med tre tävlingar om där inte är alltför långt emellan dem.

Och vad händer sommaren 2002,,,, gissa!!
Vi åker tillbaka till Mount Hugo o de andra platserna där vi fann så mkt glädje och visdom sommaren 2000 :))