Hugo, Oscar och min UK-resa april 2004

Så var det dags! Nissanbilen var packad med allt vad vi kunde tänkas behöva de närmsta veckorna (bara det alltså! det är inte klokt vad mkt ting man behöver för 2 veckor hemifrån), hundarna var vidgjorda enligt alla bestämmelser och själv var jag lagom förväntansfull. Lördag kl. 14 lämnade vi Framnäs i sakta mak och styrde kosan norrut mot Öresundsbron. Med Brobizz susade vi lätt som en plätt över bron o gasade på neråt Rödeby för vidare destination Puttgarden/Tyskland med färja. Denna båtresan behöver knappast bokas i förväg. Båtarna pendlar fram o åter, o restiden totalt är bara ca 60 min. På båtarna finns en välsorterad shop med massor av fina saker, jag handlade på mig lite krämer och parfymer, skönt o få känna lyx i ngt som luktar gott, jag visste att jag hade 2 veckor tillsammans med hundarna i bilen framför mig ;o)
Från Puttgarden är det en lång o tråkig resa ner till Hoek van Holland i Holland. Mil efter mil på hyfsade vägar gm Tyskland och Holland, jag försökte att pigga upp oss med många korta stopp då vi var av bilen o tog luft o åt lite gott. Vid ett av dessa stopp gjorde jag en hemsk upptäckt..Dörren på föraresidan gick i baklås, o från den sekunden o hela resan framåt fick jag klumpigt hoppa ut o in gm passageraredörren..Nåja, vårt goda humör grusades inte nämnvärt, vi bara körde vidare söderöver. I takt med att vi lade milen bakom oss så förändrades landskapet runt oss. Det blev grönare, och grönare, och till slut stod vi i gräs upp till halva vaden och rastade oss i Holland. Klockan 24 var vi framme i Hoek van Holland o som tur var så var vår favorit-övernattningsplats intill en stor äng ledig, o vi slog läger i bilen fram till tidig morgontimma.
Tidig revelj - känns det igen av andra semesterfirare!? - lite frukost och rastning och sen raskt på Stena Discovery, katamaranen som seglade oss mellan Holland- Harwich. Discovery är en lyxig båt med 2 biosalonger (perfekta för en tupplur!), hamburgarebar, café, stor shop mm. Jag kände av den korta nattsömnen, och installerade mig direkt på ett säte akterut i båten, tog av mina Blundstones och drog sovsäcken över näsan - och sen snusade jag gott till det var ca en timme kvar av resan.
Hundarna måste sitta kvar i bilen under överfarten Holland-England. Jag har alltid öppet så mkt det går i bilen under den tiden. Det är varmt, jättevarmt på sommaren, på det bildäcket - men det är lite pest eller kolera, det är samtidigt väldigt väldigt bullrigt på bildäck, och hundarna utsätts för en massa decibel under överfarten om man har helt öppet i bilen. Man får alltså välja: Buller, eller överhettning - jag valde buller - och hundarna verkar inte ett dugg uppskakade av att det larmat omkring dem - de gäspade o hälsade hej när jag kom ner till bilen - "lite buller ska väl en bc tåla" ungefär :-)

Harwich - en stad i vårrus. Engelsmännen hade lagt av vinterkläderna och jag gjorde detsamma, det var faktiskt 17 grader, sol o fint vid vår ankomst i UK!
Snabbt styrde vi kosan sydväst - mot södra Wales. Motorvägarna är snabba i UK, vi var i Carmarthenshire på nolltid o fick letat upp ett B&B nära Llanddeusant, där vi skulle tävla på måndagen. Två open trials, en förmiddags session och en eftermiddags session skulle det bli hos Nigel.
Vi var tidigt uppe o styrde kosan mot Llanddeusant på måndagmorgonen. Vädret var fint, disigt och svalt, och på tävlingsplatsen var det många bilar redan kl. 8 på morgonen - det var fler än jag som såg fram emot att få tävla! ;o) Tävlingarna hölls hemma hos Nigel Watkins på hans nyss från Pembrokeshire hemkomna korsningstackor (welsh mountain/south cheviot och speckled face beluahs med ngn annan ras i). Tackorna hade varit på vinterbete i Pembrokeshire o de var "stora o granna" som vi säger i Skåne :o) De var dessutom ganska ovana vid att vallas i små grupper med hund o testade hundarna HELA vägen runt. Dessa tackor kommer deltagarna i årets The International att stötta på, antagligen är de i ngt snabbare form då ;o)
Banan var kul. Det ingick en utgång på ca 400 yards, hämtgrindar och en 500 yards drivning med tre par grindar, en tratt med grind och till sist en single. Det fanns inte mkt plats att flanka hunden runt efter första drivgrinden, och det var vissa bitar ute på banan där det fanns dead spots där hundarna inte hörde, och ifrån fållorna såg jag inte hela banan, men de hundar jag såg innan min första start (vi fick pga det stora intresset för o tävla bara köra vardera en hund i morgon och eftermiddagstävlingen) hade problem i drivningen. Jag körde Oscar på morgonen, och han var duktig o hade inga problem o lyfta den tre gimmers stora flocken, eller putta dem runt banan, men han var het som vanligt och hade en stor stor krok mellan grindpar ett och två. Efter tratten tog jag dessutom fel väg runt till delningsringen, inte för att det fanns en banskiss som pekade ut rätt håll, men fel håll innebar att fåren fick sina kompisar i näsan o drog våldsamt mot uppsamlingsfållorna. Hmmm. Man lär så länge man lever! Med Hugo på eftermiddagen tog jag iaf ANDRA hållet och hann banan runt ;o)
Jag hann alltså inte singla av ett får inom de 8 stipulerade minuterna, och det var lite synd, för Oscars runda fö var ok.
Efter jag tävlat Oscar gick jag upp till utsläppet och hjälpte till att sortera får och ta ut dem på banan tillsammans med Oscar. Många glada skratt serverades där uppe, Calvin Jones och Nigel är oslagbara i form, den här dagen var de def i form ;o)
I eftermiddagsrundan med Hugo hade jag jättedålig drivning, det var som om fåren gled omkring som smör på en bakad potatis. Fick bannor efteråt att jag hade hållit Hugo för mkt tillbaka, att jag borde ha låtit honom gå på mera, det är inte lätt det här ;-)

Tisdagen var en hundtittare dag - och det var då jag träffade hunden jag bara måste ha! På besök hos Evian och Janet Hope i S:t Davids, en sista utpost i Wales innan Irländska sjön, träffade jag på en dotter till en av mina allra bästa favoriter - Medwyn Evas fd Roy (numera i Raymond MacPhersons ägo o redan open vinnare hos honom). Mamman till lilla Vicki hade jag också träffat många ggr på tävlingar i Wales augusti 2003, Elwyn Griffiths Jan. Och Vicki var dessutom till salu. Och hon var vansinnigt tänd på fåren och visade dessutom upp det på video för mig! För bra för o vara sant - förstås fanns det en smolk i denna bägare - Vicki hade en enbarmlig svans, dvs den visade på galenskap eller osäkerhet o bars emellanåt rakt upp i luften för o riktigt visa - här kommer Vicki.. Jag hoppades på att det var galenskap o bestämde mig för att Vicki skulle passa fint in på Framnäs tillsammans med oss andra - och efter lång betänketid blev hon vår.

Vi hälsade också på Paul Tomkins i Llanbister och såg några hundar som var till salu. Hos Paul var vi inte förrän dagsljuset var så gott som obefintligt och vi såg en del hundar visa upp sig i skenet från strålkastarna på en bil!
Paul var mitt i lamningen och såg ngt sliten o trött ut. Som många andra shepherds är Paul knappt ur kläderna på veckor, och en hel natts sömn är lyx o inte att tänka på.

Onsdagen hälsade vi på IB Jones i Capel Bangor. Spännande o se vad som fanns i hans kennel :-) Där fanns en kull valpar e.Moel Jock u.Floss, en 3-årig tik efter Robin Deans Roy som IB börjat tävla i år, som såg härliga ut! Några fina unghundar visade IB upp, och hans flaggskepp, Nap, var i mkt fin form - i kenneln på foderhyllan fanns en av anledningarna - jättefina, dyra kosttillskott i form av glucosamine! Nap levde som den Kung han är :o)

Till Bwlch Isaf styrdes sen kosan. Inget är som hemma tycker Oscar o Hugo. De hälsar glatt på hundarna vid kojorna framför stallet, och de vet precis vart kisserundan är :o)
Nära Bwlch Isaf hölls två dgr:s tävlingar, The Bodfari Trials - fredag 16e och lördag 17e april.
Massvis av starter - så många visade det sig att inte alla hann köra sin runda innan mörkret föll - och bara jätteroligt och få vara med om det! Joe McRobert, Tweedhope, Skottland, dömde fredagens tävlingar, och Sue Main, Bala, Wales dömde lördagens tävlingar. Joe uttryckte ganska klart vad man som domare känner efter en mastodont dag med bedömningar från ottan till natta - "I'll be judging in my sleep now".
Banan i sig var lite svår på fredagen. Hämtet var 350 m, med hämtgrindar, och drivningen var med första benet åt vänster, och sen var det en svår sträcka till crossgates där det fanns drag åt ALLA håll. Efter crossgates var det "bara" en tratt..Ok. De första hundarna hade inga linjer alls och får överallt. Oscar gick som nr 16 och hade får som såg ut som de slängdes ur fållorna ut på banan - de bara hoppade ut, o blev stående. Oscar gjorde dem fina och han kom med dem fint, men sen när jag skulle vända fåren runt mig gjorde jag misstaget att försöka ta en tajt sväng.. Urdumt! Fåren tittade på mig, tyckte jag var äcklig och bröt tillbaka, gång på gång. Till slut gav jag upp, lade Oscar o lät dem springa vida runt mig o sen följde Oscar efter o tog dem runt banan o gm grindarna i sakta fin fart. Men på sista benet går klockan - time up. Lite snabbare beslut från min sida hade inte skadat, när man hanterar welshiesheep måste man vara före dem, som Tom (som vann) sa, "You have to play their game!".
Hmmm.
På fredagkvällen efter tävlingarna var det ordnat med middag, för de som ville, på den lokala puben. Vi var ett litet gäng skandinaver som glatt intog puben, och lade upp taktiken inför lördagens Bodfari trial ;o)
Tidigt startnummer också på lördagen med Oscar, och nu var vädret helt underbart med sol o värme! Oscar hade väl ingen superhomogen flock, en av ungtackorna ville från början inte följa med på utflykten FRÅN fållorna, Oscar fick använda ganska mkt fårkänsla för att övertyga om att threesome var det som gällde, men sen träffade vi allt och hade ett spikrakt bra första ben på drivningen, bara för att vara alldeles för låga i crossen o grovt missa pull throughn. =(
Tratten var no worries, fåren stannade till, tittade på mig, klippte med öronen, Oscar flyttade sig ett steg framåt och sen ett halvt steg vänster och så knatade fåren rakt gm tratten, nice and easy.
Stackars Hugo fick inte tävla på Bodfari trials alls eftersom han hade startnummer 117 första dagen (då 107 starter hanns med innan det var kolsvart ute), och efter lördagens start med Oscar hade vi bråttom upp till Skottland där vi skulle tävla på söndagmorgon. Så vi skänkte bort Hugos startnummer 71 till Tom och Floss, och startade vår långa resa mot The Borders och Ettrick Valley.

Skottland är så annorlunda mot Skåneland! Det är kuperat och luften man andas där uppe är mer fuktmättad, kallare, friskare. Det är som balsam för spända nerver att få sträcka på benen uppför Ettrick Pen. Upp på bergen måste vi faktiskt varenda dag, eftersom alla mobila frekvenser är lika med zero nere i dalen behöver vi komma upp på ngn av bergstopparna för o få mottagning :o)

I Ettrick Valley väntade 2 hilltrials på söndagen, och där skulle jag få starta båda hundarna i varje session, vilket jag såg fram emot ;o) Det var 34 startande hundar i båda hill-trialsen. Fantastiskt roligt att så många hundar startade, det betydde att det skulle bli "riktiga" open trials där man fick tillgodoräkna Nationalpoints.
Allting runt vallhundstävlingar i UK är för det mesta likartat upplagt. Det är därför extra spännande att få komma på Bobby Dalziels hilltrials där drivningar och hämt inte liknar ngt annat. Drivningarna är oftast mkt långa och utgången på bergssidan av Netherhill tar andan ur hundarna. Jättekul var det att hundarna var i fin form. Oscar älskar att springa och jag litar 100% på honom - han har under vintern mognat och blivit inte bara snabbare utan också lydigare. Nu har jag honom mer i min hand, och han har blivit lugnare i framdrivningarna och gör oftast fåren fina redan i upptaget då han jobbar lugnt och kraftfullt. Hugo har inte återfått 100% arbetsförmåga efter sin spondylos utveckling, men han kan fortfarande gå ut långt, och han gillar att jobba med scottish blackface får! :o) Det var många nya ansikten på tävlingen i Ettrick. Kul att få se nya hundars arbetssätt! Jag såg en mkt fin liten tik, Dot, som kördes av Bertie Robertson, och som likt en whippet flög uppför Netherhill, men som tyvärr tappade linjerna lite i drivningen. Norman McDonalds två Zac söner Moss och Ben arbetar till vardags i bergen och hade inga problem med orken eller hörsamheten. Richard Briggs körde tre hundar. Richards hundar var riktiga workers som kom direkt från lagårsjobb till tävlingen. Speciellt en av dem var riktigt fin, han var mkt hund, men arbetade koncentrerat och lyssnade bra.

Efter tävlingarna stannade vi kvar tre nätter på familjen Dalziels B&B. Hos Dalziels blir man mottagen och bortskämd som en medlem i familjen och man känner styrkan återvända efter mkt resande och tävlande.

Hemresan var ett kapitel för sig... Vi missade färjan Hull-Rotterdam. Missade nattfärjan Harwich-Hoek van Holland, men kom med morgonfärjan från Harwich till HvH.
Det är dryga 80 mil från HvH till Hammarlöv. Men på ngt sätt går det att hålla sig vaken hela vägen hem :o) Vi hade som jag tidigare berättade lite problem med föraredörren på Nissanbilen, men fö rullade bilen lätt på Europas motorvägar ;o)

Väl hemma. Med kameran full av semesterminnen, och hundarna relaxade i soffhörnorna efter våra äventyr var det dags att börja jobba...